Mobilen ringer, och jag sträcker mig efter den. "Redan?" tänker jag och sträcker mig
långsamt efter den. Tittar upp och reagerar på hur mörkt det är ute. "Måste regna" tänker jag
och suckar eftersom jag vet att jag strax ska ut på en promenad. Drar upp persiennen och drar
en lättad suck att det är upphåll. Har ingen lust alls att bli blöt och kall just nu. Tar mina kläder
och klär snabbt på mig, slänger i mig en smörgås och kliver utanför dörren. Luften är inte så
kall som jag förväntat mig, det är ju hösttider nu. Jag börjar gå mot polishuset där jag ska
hämta ut mitt förnyade ID-kort. Går sakta, men sen så tänker jag "varför gör jag inte en rask
promenad av det hela, så är dagens träning klar sen?" Så jag börjar gå snabbare och snabbare.
Kör i ett hårt tempo fram till polishuset. Riktigt svettigt.En riktig skön promenad, benen är
pigga och hjärtat känns glatt. Om nu ett hjärta kan kännas glatt. Inne hos polisen går det fort,
tar en lapp,  väntar fem min, min tur och sen tar det 20sek att få kortet. Tar kortet i min hand
och grimaserar  lite. Ögonen på bilden ser besatta ut och allting ser fel ut. Skrattar lite lätt och tänker
"kommer aldrig visa det här kortet för någon". Ögonen dansar över kortet, "163cm"... suck, de har
inte ändrat längden som de sa att de skulle göra, jag är ju 165cm. Sa ju till om det. "aja, får
väl vara 163cm fram till 2016" tänker jag och fortsätter min snabba promenad hem.



Detta var ett försök att få tillbaka min talang för att skriva, gick sådär och var ringrostigt
men får börja träna på att skriva igen. Var riktigt duktig på det en gång i tiden :)
Gick i alla fall och hämtade mitt ID-kort idag och gjorde det "äventyret" till ett power
walk tillfälle. Jag är absolut ingen person som regelbundet tränar.... och jag kan verkligen
inte förstå varför. Jag älskar bollsport, tycker det är bland det roligaste som finns. Speciellt
handboll och tennis. Jag kan inte påstå att jag älskar att springa,,, men jag ÄLSKAR (!!!) känslan
efter man sprungit.

Ni vet? Efter man verkligen har svettas, tagit en dusch och kanske
ätit lite. Den känslan man har då. Det är nog en av de bästa känslorna som finns, efter att
vara kär. SÅ jag förstår inte varför jag inte tränar regelbundet för jag tycker ju faktiskt om det.
Jag tycker om det under och efteråt. Men innan så hatar jag det, för jag har inbillat mig hela
livet att träning är hemskt. Älskar att spela handboll och jag spelade handboll under många år..
men det räknade inte som träning. Så jag tror att jag hatar att träna. Men ska försöka ändra
på det. Det handlar inte om att jag hatar träning, det handlar om att jag har blivit lat så
kroppen tror att den hatar träning. Så nu ska jag försöka övertala kroppen igen. Inte genom
att hårdträna.... för sån är inte jag. Men jag måste börja med en regelunden motion, i nu
vilken form det bli. Jag ska försöka!

Jag skämdes hela min skolgång. Som sagt, jag älskar bollsport etc. Men jag
slutade att vara med på idrotten för jag tyckte jag svettades mer än alla andra
och jag tyckte att jag var mer röd i ansiktet än alla andra. Jag slutade motionerna
för att jag väldigt fort blev röd i ansiktet, hur fel känns inte det nu så här när man tittar
tillbaka. Visst! Jag blir väldigt lätt röd i ansiktet, behöver knappt bli ansträngd. Det
kommer ändå. Och då trodde jag att folk skulle dömma mig, att "tjockisen med
röda ansiktet har dålig kondition." Men egentligen vad gjorde de? Varför brydde
jag mig? Varför tänkte jag inte bara att då skulle jag kämpa mer? Kommer alltid
bli röd i ansiktet när jag motionerar, men folk kommer till slut se (om någon ens bryr sig)
att jag har ju kondition. Men då hoppas jag inte ens att jag bryr mig vad folk tycker.
Det viktiga är vad jag tycker om mig själv. Inte vad andra tycker.

Tjock, eller smal vem bryr sig? Jag ser att väldigt många glor på mig när jag går på
stan. Finns till och med några som vänder sig om och skrattar åt mig. Men
varför ska jag bry mig om dem? De kan ju inte må bra som trackar på mig?
Jag ska gå ner i vikt. Men förbättring av kost och motion. Tänker inte göra det
med hjälp av en operation, jag vill kunna säga att jag gick ner i vikt själv. Och
det handlar inte alls om att jag ser ner på såna som gör såna operationer. Tycker
de är modiga! Men jag tror att för min skull måste jag motionera ner vikten.
Men, det som är viktigt!

Jag ska inte gå ner i vikt för alla andras skull,
Jag ska gå ner för min skull !!
Och det kommer ske, när jag är redo!
Idag, imorgon, Vem vet?



Beatrice
| http://passionated.blogg.se/

kloka ord :) man ska se ut, äta och träna så mycket som man känner för!

anna

Kanon, det är bara för sin egen skull man ska göra det ingen annan. lycka till !! kram anna

Namn:

E-mail: (publiceras ej)

Webbadress:

Skriv din kommentar här:

Kom ihåg mig?