För över ett år sedan väcktes en tanke hos mig: "Kanske kunde man fotografera mer än speedway? Och tänk om det kanske var roligt att fotografera något annat? Jajo, man kan ju testa i alla fall." Det var nog ungefär så tankebanan hos gick mig tidig sommar 2010. Men jag vet faktiskt inte vad som gjorde att jag tog mod till mig och frågade Linnea om hon faktiskt kunde tänka sig att stå modell. Tänk om den tjejen som satt i sitt rum då och tänkte visste att den tanken skulle leda till så otroligt mycker mer!

Jag hade aldrig varit intresserad att fotografera något annat än sport och folket runt omkring sporten. Men ändå så ville jag någonstans där inne något mer. Så jag och Linnea kom överens att köra en fotografering hemma hos min pappa längst ut på bryggan. Det var juni, vi skulle fotografera mitt på dagen och solen var otroligt stark. Jag ägde ingen reflexskärm, för det visste jag inte ens var det var då. Så jag ställde Linnea längst ut på bryggan med ryggen mot solen och knäppte. Oh vad snyggt jag tyckte det blev, miljöerna och att Linnea är så fin. Oh vad nöjd jag var!
Jag ville knappt sluta fotografera så vi höll på i flera timmar i stekhet sol!

Sen kom jag hem, la in bilderna i datorn och började redigera. Oh, suck puh stön, varje bild tog ju en evighet att redigera! Ansiktet syntes ju knappt! Hur kunde det bli så här?????? Allting såg ju så bra ut på plats! Jo, såklart för
jag tog motljus bilder helt utan upplättning! Där väcktes min envishet och jag började läsa om fotograferi. Så här dålig kan jag ju inte vara! Jag köpte en reflexskärm (och trodde den skulle lösa allt, hahah!) och tvingade Linnea till ännu en session. Den kändes sämre direkt på plats även om ljusförhållandena var bättre än förra fotograferingen.
Kom hem, tittade på bilderna, och samma sak igen !! Ansiktet var jätte mörkt! Jag förstod absolut ingenting, jag hade ju en reflexskärm!

Nu när man tänker tillbaka kan man ju enabrt skratta! För troligtvis höll jag bara reflexskrämen utan att ens leta efter ljuset, och jag hade nog egenligen även klarat mig utan reflexskärm i det ljuset, men jag förstod ju inte alls hur man skulle ställa modellen i förhållande till ljuset. Men jag är en person som aldrig ger upp, så jag gick tillbaka till "pluggandet" och många fotograferingar senare, så är jag nu här. Jag är inte färdiglärd, för det tror jag aldrig att man blir, men jag är bra! Jag är en duktig fotograf, men kämpar fortfarande för utveckling!

Jag är inte bara en bättre fotograf! Jag är även en starkare person! Den blyga tjejen som helst inte syntes, försvann helt genom fönstret när min fotografi utvecklades. Och det är så skönt att ha känslan att ingenting kan stoppa mig!
Här kommer Rebecca Hansson !
Anna

ja Man måste tro på sig själv!!! du är kanon!! kram anna

Jen Fotografi - Fotograf i Västervik
| http://jenfotografi.blogg.se/

Åh vad jag känner igen mig, fast för mig var det ju 2 år sedan. Vi har båda utvecklats så himla mycket, go go go! Tjejer kan! ;)

Namn:

E-mail: (publiceras ej)

Webbadress:

Skriv din kommentar här:

Kom ihåg mig?